Mitt nakna jag åker karusell

Att skicka sitt "färdiga" manus till lektör och till sina skrivarvänner kan vara som att klä av sig naken inför en fullsatt aula. Temat jag skrivit om är mig kärt och det svider när någon petar på skavankerna. Jag blir sur, arg, förbannad och svär massa. Att det aldrig kan bli helt klart?!

Sedan infinner sig tröttheten. Jag inser att det är massa redigeringsarbete framför mig och jag ser inte ens slutet. Då känns allt omöjligt, gnäller för killen och svär heligt och dyrt att jag aldrig mer tänker skriva. Jo, den här gången är det sant, menar jag allvarligt. Det är helt enkelt för svårt!

Istället för att skriva så tar jag omvägar runt datorn, gräver ner mig i stickningbeskrivningar och matlagning. Allt för att ignorera de sipprande tankarna som tränger sig igenom. De vill att jag ska skriva. De skriker i mitt huvud att jag måste skriva. Jag måste skriva för att leva. Det går ju inte annars. Till slut lyssnar jag...

... och börjar andas igen. Ibland behövs det en vecka, en månad, en dag eller några timmar för att jag ska inse att jag egentligen är arg för jag vet att kritiken faktiskt är sann. Det är då jag börjar arbeta.Det är då jag skrattar  åt den process jag gått igenom. Det är ju faktiskt samma sak varje gång.

 Nu sitter jag här, fast med kläderna på.

Länge leve hoppet om att en dag bli klar!